där någon stor och viktig tilldragelse givit färg åt hennes liv. Och detta desto mera oemotståndligt, ju dystrare färgen är. Hennes synd, hennes vanära voro de rötter, som bundo henne vid denna mark. Det var som om en ny födelse med starkare föreningsband än den första hade förvandlat skogslandet, ännu så ogästvänligt för varje annan pilgrim och vandringsman, till Hester Prynnes vilda och dystra hem, från vilket hon likväl icke förmådde slita sig och där hon måste stanna livet ut.
Alla andra scener på jorden föreföllo henne främmande i jämförelse därmed — till och med den by på landsbygden i England, där hennes lyckliga barndom och oskuldsfulla jungfrulighet ännu tycktes vara i hennes mors förvar, likt hennes för länge sedan avlagda kläder. Bojorna, som bundo henne här, hade länkar av järn och sargade hennes innersta själ, men kunde aldrig slitas.
Kanske var det också en annan känsla, som höll henne kvar på det ställe och på de stigar, som hade varit så ödesdigra för henne — ja, så förhöll det sig utan tvivel, fastän hon gömde hemligheten för sig själv och bleknade varje gång den smög sig ut ur hennes hjärta liksom en orm ur sitt hål. Där dvaldes, där vandrade en människa, med vilken hon ansåg sig sammanlänkad i en förening, som fastän den icke var erkänd på jorden skulle ställa dem tillsammans inför den eviga domens skrank och göra det till deras vigselaltare, ge dem en gemensam framtid som oändlig lön.
Om och om igen hade själafrestaren ingivit Hester denna tanke och skrattat åt den lidelsefulla och förtvivlade glädje, med vilken hon grep den och sedan försökte skjuta den från sig. Hon endast såg tanken i ansiktet och skyndade att stänga in den igen i dess fängelse. Det som hon tvang sig själv att tro, det som hon slutligen klargjorde för sig såsom bevekelsegrunden till att hon stannade i Nya England, var halvt sanning och halvt självbedrägeri. Här, sade hon till sig själv, hade skådeplatsen
40
