Med sina egna villfarelser och olyckor ständigt i sina tankar sökte hon likväl i god tid att med mild men fast hand leda denna vaknande odödliga själ, som hade anförtrotts i hennes vård.
Men uppgiften översteg hennes förmåga. Sedan hon prövat både leenden och stränga miner och funnit, att ingendera metoden medförde nämnvärda resultat, blev Hester till slut tvungen att helt passivt låta barnet ledas av sina egna impulser. Yttre tvång och band gjorde naturligtvis verkan, så länge de varade. För inflytande av annat slag, antingen det nu vädjade till hennes känslor eller hennes förstånd, visade sig lilla Pearl mottaglig eller inte alltefter den nyck som för ögonblicket behärskade henne.
Medan Pearl ännu var ett barn, fick hennes mor se ett visst egendomligt uttryck i hennes ögon, vilket sade henne, när det skulle vara bortkastad möda att yrka, övertyga eller bedja. Det var ett uttryck så intelligent och likväl oförklarligt, så brådmoget och ibland så elakt, men vanligen åtföljt av översvallande livlighet, att Hester i sådana ögonblick icke kunde låta bli att göra sig den frågan, om Pearl var ett människobarn som alla andra. Hon liknade snarare en luftens ande, som en liten tid lekte sina fantastiska lekar på golvet i en stuga för att därpå fly med ett gäckande leende.
Så snart den blicken kom i hennes livliga, klara, djupsvarta ögon, gav den henne någonting egendomligt avlägset och oåtkomligt. Det var som om hon svävade i luften och kunde försvinna likt ett glimmande ljussken, som kommer, vi veta ej varifrån, och flyr, vi veta ej vart. Då Hester såg detta, måste hon rusa fram till flickan — förfölja den lilla älvan i den flykt hon så oföränderligen tillgrep — för att häftigt sluta henne i sina armar, trycka henne hårt intill sig och kyssa henne ivrigt — icke så mycket av en överflödande kärlek, som för att försäkra sig om att Pearl var kött och blod och
52
