för den fladdrande nyckfullhet, som så ofta skrämde henne i barnets känsloyttringar. Men ändå kände hon sig förskräckt över att häri åter varsna en dunkel reflex av det onda, som hade bott inom henne själv. All denna fientlighet och passion hade Pearl med blodsbandets rätt ärvt ur Hesters hjärta. Mor och dotter stodo tillsammans i samma cirkel av avskildhet från det mänskliga samhället, och i barnets natur syntes samma oroselement fortleva, som hade pinat Hester före Pearls födelse men sedan börjat stillas genom moderskapets förmildrande inflytande.
Hemma, inom och omkring sin mors stuga, behövde Pearl icke sakna en vidsträckt och omväxlande bekantskapskrets. Livets trollformel gick ut från hennes alltid verksamma ande och meddelade sig till tusen föremål, liksom en fackla tänder en låga, var man än anbringar den. De mest osannolika material — en käpp, ett trasbylte, en blomma — blevo dockor för Pearls häxkonst och anpassades i hennes fantasi utan att undergå någon yttre förändring för det drama, som för tillfället upptog scenen i hennes inre värld. Hennes barnröst fick ensam tjäna till att tala med en mängd inbillade personer. Furorna, gamla, mörka och högtidliga med sitt stönande och sitt melankoliska sus, behövde icke undergå stor förvandling för att figurera som puritanernas församlingsföreståndare. Det fulaste ogräset i trädgården var dessas barn, och Pearl slog av och ryckte upp det utan barmhärtighet.
Det var förvånansvärt, i huru många olika former hennes intelligens framträdde även om det var svårt att finna något egentligt sammanhang. Än rusade den upp i vild dans i ett tillstånd av övernaturlig verksamhet, än sjönk den åter ned liksom utmattad av vild livsyra, varpå följde andra yttringar av lika ursinnig energi. Det var som norrskenets fantastiska dans, fladdrande upp och ned. I och för sig voro kanske hennes fantasiverk-
