glimt i ögonen, som gav hennes ansikte uttrycket hos ett mycket äldre barn. Häftigt upprörd grep Hester Prynne om det rysliga tecknet och försökte instinktivt att slita bort det, så outsägligt pinade henne denna vidröring av Pearls lilla hand, ett uttryck för att hon förstod. Och åter blickade lilla Pearl in i moderns ögon och log, liksom om modern med sin ångestfulla åtbörd endast hade velat leka med henne!
Från den stunden hade Hester aldrig känt ett ögonblicks säkerhet, icke ett ögonblicks stilla lycka i barnets sällskap annat än under dess sömn. Visserligen kunde ibland veckor gå, utan att Pearls blickar en enda gång fästes på den eldröda bokstaven, men så kunde det komma oförberett som ett plötsligt mordhugg, och alltid med det underliga leendet och det egendomliga uttrycket i ögonen.
En gång kom detta lynniga uttryck i barnets ögon medan Hester betraktade sin egen bild i dem, som mödrar tycka om att göra. Plötsligt inbillade hon sig — ty ensamma kvinnor med plågade hjärtan hemsökas av oförklarliga synvillor — att hon såg, icke sitt eget miniatyrporträtt, utan ett annat ansikte i den lilla svarta spegeln i Pearls ögon. Det var ett demoniskt ansikte, fullt av småleende ondska, som dock bar likhet med drag, som hon alltför väl hade känt, fastän de sällan visat ett leende och aldrig präglats av ondska. Det var som om en ond ande hade tagit barnet i besittning och just då gäckande tittat fram. Många gånger efteråt hade Hester plågats av samma villa, fastän mindre häftigt.
En sommareftermiddag, sedan Pearl hade blivit stor nog att springa omkring, roade hon sig med att plocka knippor av vilda blommor och kasta dem en efter en på sin mors bröst. Hon dansade och hoppade som en liten älva, var gång hon träffade den röda bokstaven. Hesters första omedvetna åtbörd hade varit att lägga sina hopknäppta händer över den. Men antingen det nu var av
