nare visade sig, en friboren engelsman men nu slav för en tid av sju år. Under denna tid var han sin herres egendom och kunde säljas och köpas lika väl som en oxe eller en möbel. Han bar den blå rock, som var den vanliga dräkten vid denna tid och sedan långt tillbaka på de gamla engelska arvgodsen.
— Är hans nåd guvernör Bellingham hemma? frågade Hester.
— Ja, för visso, svarade tjänaren, stirrande med uppspärrade ögon på den eldröda bokstaven, som han såsom nykomling i landet aldrig förr hade sett. Ja, hans nåd är hemma. Men han har en from präst eller flera hos sig och därjämte en läkare. Ni kan inte få träffa hans nåd nu.
— I alla fall stiger jag in, svarade Hester Prynne, och tjänaren, som kanske av hennes beslutsamma min och den glittrande symbolen på hennes bröst drog den slutsatsen, att hon var en förnäm dam, gjorde inga invändningar.
Hester och lilla Pearl kommo sålunda in i hallen. Guvernör Bellingham hade byggt sitt hus efter mönstret av de stora herrgårdarna i sitt fädernesland, med de många avvikelser, som betingades av byggnadsmaterialets art och olikheterna i klimat och levnadssätt. Här fanns alltså en stor och ganska hög hall, som sträckte sig genom hela huset och utgjorde en medelpunkt, med vilken alla de andra rummen mer eller mindre direkt stodo i förbindelse. I ena änden upplystes det stora rummet genom fönstren i de två tornen, som bildade små skrymslen på ömse sidor om ingångsdörren. I andra änden strömmade ett starkare ljus, som dock delvis dämpades av en gardin, in genom ett av dessa välvda hallfönster, som man får läsa om i gamla böcker och som var försett med en bred, dynbeklädd bänk. Här på dynan låg en foliant, förmodligen en del av Englands krönikor eller någon annan allvarlig litteratur, liksom även vi nu för tiden lägga fram granna böcker på våra förmaksbord som våra tillfälliga gäster kunna bläddra i.
64