växande örter och rötter och deras egenskaper. Och han dolde ej för sina patienter, att han för sin del hade fullkomligt lika stort förtroende för dessa enkla läkemedel, en naturens gåva åt den olärde vilden, som för den europeiska farmakopéen, vilken så många lärda doktorer hade använt århundraden till att utarbeta.
Denne lärde främling var exemplarisk åtminstone vad beträffar iakttagandet av de yttre formerna för ett religiöst liv, och ej långt efter sin ankomst hade han till sin andlige rådgivare valt pastor Dimmesdale. Den unge prästen, vars rykte för stor lärdom ännu kvarlevde i Oxford, betraktades av sina varmaste beundrare såsom föga mindre än en gudasänd apostel, som om han finge leva och verka under en vanlig människoålder var bestämd att för Nya Englands ännu svaga kyrka uträtta lika stora dåd som kyrkofäderna hade gjort i den kristna trons barndom. Men vid denna tid började pastor Dimmesdales hälsa synbart försvagas.
Bland dem, som voro mest förtrogna med hans vanor, tillskrevs den unge prästens blekhet hans alltför trägna studier, hans iver i församlingsarbetet och framför allt den fasta och vaka han ofta underkastade sig för att hindra den jordiska tillvarons plumphet att nedtynga och fördunkla hans andes ljus. Somliga förklarade, att om pastor Dimmesdale verkligen skulle dö, så var det helt enkelt därför, att jorden ej längre var värdig att trampas av hans fötter. Han själv däremot sade med en betecknande ödmjukhet, att om Försynen skulle finna för gott att bortkalla honom, så var det på grund av hans egen oförmåga att fylla den ringaste mission här på jorden.
Men oaktat meningsskiljaktigheterna angående orsakerna till hans avtynande kunde det icke råda något tvivel om själva sakförhållandet. Hans kropp blev tunn och avtärd, hans röst, fastän ännu fyllig och böjlig, hade en viss vemodig dödsaning, och man märkte ofta, huru han vid någon lätt skrämsel eller annan plötslig anledning
80
