hans sinnesfrid att känna tvånget av en tro omkring sig, som upprätthöll honom samtidigt som den höll honom järnhårt fängslad.
Men icke desto mindre kände han, om också med en räddhågad njutning, att det var honom en lättnad att ibland få betrakta världen genom förmedling av ett annat slags intelligens än hos dem med vilka han vanligen umgicks. Det var som om ett fönster hade slagits upp på vid gavel och släppt in en friskare luft i den instängda och kvava kammare, där hans liv nöttes bort i lampljuset eller svaga strålar av dagern och i den sinnliga eller moraliska mögellukt som böckerna utandas. Men den luften var för frisk och kylig att inandas länge utan obehag. Och så drog sig prästen, och med honom läkaren, åter tillbaka inom gränserna för vad deras kyrka kallade det ortodoxa.
Sålunda granskade Roger Chillingworth uppmärksamt sin patient, både som han såg honom i hans vanliga liv, då han färdades på välkända stigar bland tankar som voro honom förtrogna, och som han visade sig då han kastades i ett annat moraliskt sceneri, vars nyhet möjligen kunde framkalla någonting nytt på ytan av hans karaktär.
Det såg ut som om läkaren ansåg det av vikt att först lära känna hans innersta människa, innan han försökte göra honom gott. Där hjärta och intelligens finnas, måste det kroppsliga omhöljets sjukdomar få en anstrykning av egendomligheterna hos dem. Hos Arthur Dimmesdale voro tanke och inbillning så livliga och känsligheten så intensiv, att hans fysiska svaghetstillstånd måste ha sin grundval där. Och därför sökte Roger Chillingworth — den erfarne mannen, den välvillige läkaren — att tränga på djupet hos sin patient, gräva bland hans principer, snoka bland hans minnen och känna försiktigt på allting liksom en skattsökare i en mörk grotta.
Få hemligheter kunna undgå en forskare, som har till-
84
