kommo att bo i samma hus, för att varje ebb och flod i prästens yttre och inre liv skulle ligga uppenbarad för hans bekymrade och varmt tillgivne läkare. Det rådde mycken glädje i hela staden över att denna högst önskvärda anordning hade vidtagits. Det ansågs vara den bästa möjliga åtgärd för den unge prästens väl om han nu icke, som så ofta hade föreslagits av dem som kände sig bemyndigade att göra det, ville välja en av de många blomstrande ungmörna, som andligen voro honom hängivna, att bli hans trogna maka.
Men för ögonblicket såg det icke ut som om man skulle kunna förmå Arthur Dimmesdale till detta senare steg. Han avböjde alla förslag i den vägen, liksom om det prästerliga celibatet hade varit en av hans kyrkotuktsartiklar. Då pastor Dimmesdale således av egen fri vilja tydligen var dömd att alltid äta sitt bröd vid en annans bord och värma sig vid en annans härd, syntes det verkligen som om denne skarpsynte, erfarne, välvillige gamle läkare med sin blandning av faderlig och vördnadsfull kärlek för den unge pastorn vore rätte mannen bland alla att ständigt vara inom hörhåll för hans röst.
De båda vännerna hyrde sin nya bostad hos en from änka i god samhällsställning. Hon bodde i ett hus, som i det närmaste upptog den plats, där sedan King's Chapels vördnadsbjudande byggnad har rests. Det gränsade på ena sidan till kyrkogården, ursprungligen Isaac Johnsons hustomt, och var sålunda väl lämpat att hos såväl prästen som läkaren väcka allvarliga tankar, väl passande för bådas kall.
Den goda änkans moderliga omtanke anvisade åt pastor Dimmesdale ett soligt rum på framsidan av huset med tjocka fönstergardiner, som kunde skänka skugga på dagen, om han så önskade. Väggarna voro behängda med vävda tapeter, som påstodos förskriva sig från Gobelinvävstolarna. De framställde de bibliska berättelserna om David och Batseba samt profeten Natan, i färger
86
