som för en tid dämpat hans onda natur. Nu då hon var borta hade han icke kvar någon välvilja för hennes man.
Vinden började nu åter friska i, och man gjorde ansträngningar för att få upp seglet igen. Men innan man fått i ordning masten och seglet var vinden åter död, och de lågo stilla en kvarts sjömil från kusten. Trött och bedrövad föll Filip i sömn vid sidan av Krantz och lät Kriften stå vid rodret. Han sov hårt, men väcktes plötsligt vid en ovanlig rörelse.
Lotsen Kriften hade medan han sov sökt taga hans relik. Han hade fört handen ned under Filips tröja och var i färd med att draga kedjan över hans huvud.
Ännu inte fullt klarvaken grep Filip med handen mot halsen och fick tag i Kriftens arm. Han rusade upp och vred reliken ur hans hand och grep mannen om livet. I nästa ögonblick hade han kastat Kriften långt ut i vattnet där han försvann i djupet.
»Om du nu är människa eller djävul, så får du allt svårt att klara dig från detta», ropade Filip efter honom.
Krantz och Filip spanade en stund bortåt vattnet för att se, om Kriften åter skulle dyka upp, men han visade sig icke över vattnet, och det var ingen som sörjde honom.
