»Alltså i morgon», instämde Filip.
Allt förbereddes nu för resan, och sedan kommendanten sent på natten gått till vila, kom Pedro in till Filip och Krantz.
»Jag rådde till att taga kommendanten med», sade han.
»Ja, vi följde rådet.»
»Det var klokt. Han hade eljest genast efter vår avresa tänkt segla till Goa och hämta den vackra europeiska damen.»
»Men skatten», invände Krantz, »tänkte han lämna den åt oss?»
»Han har inte ett ögonblick trott, att det fanns någon skatt. Hans instruktion till oss var, att döda er båda två, sedan vi kommit till ön och förgäves letat efter skatten.»
»Men då kunde han ju ha dödat oss genast, om det bara var det han ville?»
»Det skulle han säkert också ha gjort, om inte den där holländske matrosen Kriften varit här och sett er. Han sökte efter honom i hela fästningen för att döda honom, eftersom han inte ville ha något vittne på, att ni varit sedda här, men då man inte kunde finna honom, blev han rädd. Därför skulle mordet ske på ön, och det skulle få skenet av en rättvis hämndeakt från kyrkans sida utförd genom oss soldater, eftersom vi inte funno någon skatt.»
»En sataniskt väl uttänkt plan», sade Filip.
»Nå, om vi nu finna skatten», började Krantz, »hur blir det då?»
»Då kommer han att erbjuda hela summan åt oss, om vi på något sätt kunna röja er två ur vägen.»
»Han tycks vara en omtänksam man», sade Filip med ett leende.
Filip, Krantz och Pedro höllo nu ett långt rådslag, och det sista som därvid yttrades var Pedros ord, då han med tårar i blicken sade:
»Vi skiljas alltså inte förrän i Lissabon.»
