Det var Filip och Krantz. Och det var Filip som med uppbjudande av alla sina krafter banade sig väg mot altaret, medan Krantz skyndade ut ur kyrkan.
»Du Monica van der Deeken, som anklagats för…»
Åklagaren blev avbruten av ett dovt rop, och Filip rusade fram, stötte undan de närmast stående svartklädda männen och slöt Monica i sina armar.
»Jag dödar den förste som vågar lägga hand på min hustru», ropade Filip.
Storinkvisitorn gav ett tecken, att Filip skulle bortföras och Monica ryckas ur hans armar. De svartklädda männen närmade sig hotfullt, men Filip ryckte till sig ett grovt gissel och svängde det omkring sig bland hopen. Det blev ett fruktansvärt tumult, och i virrvarret ryckte Filip till sig ett av de svarta doken, som han drog över Monica. Han tillkämpade sig själv en munkkåpa, men denna slets åter från honom. Monica höll sig tätt intill honom, medan han sökte bana sig väg till en pelare, där han hoppades kunna hålla ryggen fri. Men de anfallande voro för många. Bestjälade av fanatismens eld kämpade de som vilddjur, och till sist var Filip maktlös och dukade under för övermakten. Monica kastade sig över honom och grep fast kring hans liv för att icke slitas från honom.
Nu hördes ett fruktansvärt buller från kyrkodörren, och i ett nu rusade beväpnade soldater in från alla håll.
De svängde sina svärd, och de svartklädda männen veko undan. I spetsen för soldaterna, som alla voro från det portugisiska fartyget, rusade Krantz fram mot högaltaret. Monica ropade hans namn, och nu uppstod kring henne och Filip ett fullkomligt blodbad.
Åskådarna flydde hals över huvud från kyrkan, och alarm slogs i staden.
»Till fartyget», ropade Krantz, och sedan han befriat Monica lyfte han upp Filip på sina axlar och bar honom
144
