som förstenad på sonen, men alltmera lyste hans ansikte upp till ett leende.
»Vem är den fagra kvinnan där borta?» sporde fadern.
»Det är Monica, min hustru», svarade Filip.
Fadern nickade leende mot Monica, som stod kvar ett stycke från honom utan att förmå röra sig.
»Tack för att du låtit honom komma», sade fadern till Monica.
Därpå vände han sig till Filip.
»Nu min son», sade han. »Nu är stunden inne.»
Filip var alldeles lugn. Han räckte med stadig hand fram reliken.
Fadern log.
Än en gång gav han Monica en blick och såg på Filip.
Därefter vände han sig om mot sin styrman:
»Tack, styrman, för din tjänst», sade han.
Styrmannen tog ett steg tillbaka och försvann på dödsseglarens däck.
Nu tog den gamle van der Deeken ett steg mot sin son, mottog reliken i sin hand, gick tillbaka över relingen, och i det att hakarna släppte greppet om Madonnas reling, kysste kaptenen reliken där borta på Den Flygande Holländaren.
»Min son, min ädle son», hördes den gamle kaptenen säga.
I detsamma syntes hans ansikte åldras och hans kropp blev gammal och böjd. Den ene efter den andre av matroserna ombord föll ned på däcket. Det var som om hela det ståtliga skeppet med folk och allt vissnat samman och förmultnat. Masterna föllo i smulor, och seglen blevo ett tunt stoft, som fördes bort av vinden.
Åter kysste den gamle mannen reliken, och däcket på hans fartyg föll samman, skrovet upplöstes i ett löddrigt skum, och han själv försvann som en hägring.
Efter ett ögonblick var vattnet åter klart kring Madonna,
