Poots hade endast hunnit halvvägs hem, då han vände sig om och till sin förfäran fick se, att Filip förföljde honom. Han tänkte först på att stanna och återge Filip reliken, men han uppgav tanken av fruktan för Filips häftighet. I stället sprang han allt vad han förmådde för att hinna hem. Men ju fortare han sprang, desto mera ansträngde sig Filip för att hinna upp tjuven.
När Poots var några steg från sin dörr, hörde han att Filip var hack i häl, och han uppgav ett rop av förfäran. Filip sträckte redan ut armen för att taga fast Poots, då den stackars mannen föll omkull. Filip störtade av farten över honom och slog runt flera varv.
Innan Filip kom på benen igen hade Poots hunnit upp och satt sig i säkerhet bakom dörren, som han slog i lås.
Det var en känd sak om Poots, att han hade en till vansinne gränsande samlarvurm, men han var samtidigt till ytterlighet girig. När båda dessa hans egenskaper förenade sig kunde han uppträda så som han just nu gjorde mot Filip.
Poots bodde med sin dotter ensam i detta hus, och det hade aldrig hänt att han mottagit en gäst. Till och med de som sökte honom i hans egenskap av läkare fingo i de flesta fall vänta utanför dörren.
Dörren var för stark för att Filip skulle kunna spränga den, och han beslöt att han skulle låta sig nöja utan hämnd på galningen, om han blott finge tillbaka sin relik.
Han ropade upp genom fönstret, som stod öppet i andra våningen:
»Giv mig tillbaka vad ni stulit, så skall jag inte göra er någon skada. Men om ni inte gör det, kommer det att kosta er livet.»
När Filip intet svar fick, beslöt han sätta skräck i lille Poots. Där låg en hög torrt hö i trädgården, och Filip bar fram den till dörren, där han slog eld med sitt stål och tände på.
14
