dystert. Och när han kysste henne, gengäldade hon ömt hans kyssar.
Ibland kom pater Seysen och hälsade på Filip, och en dag fick han se, att Filip slog armen om hennes liv.
»Jag har lagt märke till er båda», sade han, »och det är inte som sig bör, att ni dölja edra känslor för Monicas fader. Låt mig tala om det för honom och bedja om hans tillåtelse att förena er i äktenskap.»
»Ni är god», sade Filip till prästen, »men den saken ha vi själva inte talat om, och det kanske vi borde göra, innan ni utverkar tillstånd av Monicas far.»
När patern gått, satte Filip sig vid Monicas sida.
»Prästen har rätt», sade han. »Detta kan inte fortgå så här. Jag skulle vara lycklig, om jag alltid finge stanna hos dig, men mitt grymma öde förbjuder mig detta. Du vet att jag älskar dig, men jag kan icke begära att du skall bli min maka. Det vore alltför egenkärt av mig.»
»Låt oss tala rent ut», sade Monica. »Du säger, att du älskar mig. Jag vet inte hur män älska, men jag vet hur jag älskar dig — säg, Filip, kan jag inte få följa dig, om du nu måste bort att fylla din plikt.»
»Du ville gå med mig i döden, Monica?»
»Jag skulle inte vara rädd för att dö, men jag skulle inte kunna förlora dig. Ack, om jag kände din hemlighet. Jag skulle kanske kunna vara dig till nytta, eller åtminstone skulle jag kunna trösta dig i din sorg. Säg, håller du verkligen av mig?»
»Älskade, det är min kärlek som förbjuder mig att taga dig med mig. Hur glad och lycklig skulle jag inte vara, om jag i detta ögonblick kunde fara ut i världen med dig… om du vore min hustru, skulle jag tvingas att säga min hemlighet, och jag skulle för resten inte kunna bedja dig bli min utan att säga dig allt först. Nåja, du skall få veta allt, och så lägger jag avgörandet i din hand. Men betänk att
28
