»Filip van der Deeken», sade mannen med ett plirande, underligt ögonkast, som röjde att han endast kunde se med ett öga. »Ni känner mig nog inte.»
»Nej, det gör jag verkligen inte», sade Filip nästan litet ond.
Den lille mannens stämma var mycket besynnerlig. Den ljöd som ett förkvävt skri och tonade kvar i örat långt efter det han slutat tala.
»Jag är Kriften, en av lotsarna på Tre Skilling, och jag har kommit hit nu för att hämta er från kärleken och vällevnaden i ett gott hem.»
Han reste sig upp och stampade i golvet och det var som om ett hest hånskratt banat sig fram genom hans strupe.
Filips första tanke var att kasta ut karlen, men Monica ställde sig mellan dem. Hon lade armarna i kors och såg föraktfullt på den lille mannen.
»När går skutan?» frågade Filip korthugget.
»Om en vecka, det är snart nog, inte sant?»
»Det är bra. Hälsa kaptenen, att jag skall vara på min plats. Kom Monica, vi måste göra förberedelser för resan.»
»Ja», svarade Monica, »men vi få väl först bjuda budbäraren på något att dricka.»
»I dag åtta dagar», sade Kriften åter utan att låtsas höra Monica.
Filip nickade, och den lille mannen svängde om på klacken och gick.
Monica föll tillbaka i soffan men reste sig snart upp.
»Nu är den första smärtan över, och nu känner jag mig bättre till mods, Filip», sade hon. »Det är bara en vecka kvar, men nu känner jag, att jag kan bära ensamhetens börda.»
»Jag skulle nästan önskat, att det bara varit en dag», sade han. »Den skulle ha varit lång nog. Den där lille fyren kom alldeles för tidigt.»
30
