»Är det fara på färde», utropade han. »Hur kan det komma sig. Det är ju smult vatten, och det är ingen vind. Å, min hatt, var är min hatt och min käpp? Jag måste genast upp på däck. Ljus, kapten, giv genast order om ljus, jag finner ingenting här i mörkret.»
Men Kloots hade redan lämnat hytten för att skynda upp på däck, där det nu behövdes en ledare.
Efter en stund hade van Stroom funnit sin hatt och kom trippande efter kaptenen på däck. Stäven hade nu svängts och båtarna satts i sjön, men nu var det alldeles mörkt, och man kunde endast se den vita skumranden av bränningarna mot strandens revlar.
»Kapten, jag vill genast lämna fartyget», sade van Stroom. »Låt en båt ro in till skeppssidan och hämta mig. Det måste vara den största båten så att jag kan rädda mina tillhörigheter och papper.>
»Det låter sig inte göra», svarade Kloots. »Båtarna rymma nätt och jämt folket, och var man har sitt liv kärt, ja lika kärt som ni ert.»
»Men herr Kloots, jag är kompaniets befraktare och det går inte an att vägra mig plats i en båt.»
»Ni skall få det utrymme som kan anskaffas, men ni får ingen båt för egen del.»
Larmet från bränningarna var nu öronbedövande, och de givna orderna kunde knappast uppfattas och ännu mindre van Strooms gnäll och klagan.
»Det kommer en svag bris från land», ropade Filip och räckte upp handen.
»Ja, det gör det, men jag är rädd att det är för sent», sade Kloots.
Fartyget låg nu nästan inne i bränningarna som brötos längs sidan. Hela besättningen var i båtarna med undantag av kaptenen, styrmännen och van Stroom.
»Nu skjuta vi fart genom vattnet», sade Filip.
»Ja, det ser ut som vi skulle klara oss», sade kaptenen.
