Filip kunde nu lugnt lämna Monica, då hon under alla förhållanden och vad som än drabbade honom skulle vara välförsörjd.
Ja, denna nya resa, vad skulle den föra i sitt sköte?
Filip hade inte varit länge ombord, förrän han förstod, att det denna gång inte skulle bli en vidare behaglig resa. Batavia hade nämligen i uppdrag att överföra en stor truppavdelning till Ceylon och Java för att förstärka kompaniets militära styrka på dessa platser. Fartyget skulle lämna den övriga flottiljen på höjden av Madagaskar och sätta kurs direkt på Java, då det ombordvarande antalet soldater ansågs tillräckligt stort för att försvara skeppet i händelse man skulle stöta på sjörövare under resan.
Batavia var dessutom rustad med trettio kanoner och hade en egen besättning på nittio man. Utom krigsförnödenheter, som utgjorde huvuddelen av lasten, förde fartyget med sig en stor del myntat guld och silver för den indiska marknaden.
Trupperna inskeppades just då Filip kom ombord, och under loppet av en halvtimme var däcket så överlupet av folk och föremål att man knappast kunde röra sig där.
Filip började genast sitt arbete, och denna gång kände han sig inte så grön på däck som då han första gången kom ombord på Tre Skilling.
Det dröjde inte länge förrän alla spår av förvirring och oreda började försvinna. Truppernas packningar nedstuvades under däck, och det blev plats att manövrera fartyget.
När kaptenen kom ombord, hade Filip redan allt klart för avfärd.
»Ni har uträttat mera på en dag än jag skulle ha gjort på två», sade kaptenen och klappade Filip på axeln.
Det var tvåhundrafemtio soldater som förts ombord, och allt var klart för avfärden.
»Det är sorgligt med detta folk», sade kaptenen förtroligt. »Inte hälften av dem kommer att uppleva nästa år,
