6
på förstörelseverket hade någon försett Marie Antoinettes porträtt med den röda mössan och dragit ett rött, olycksbådande streck över hennes hals.
Vid bordet sutto tvenne män inbegripna i ett förtroligt och ivrigt samtal.
Mellan dem stod ett ensamt, oputsat och trolskt fladdrande talgljus och kastade fantastiska skuggor på väggarna, med sitt osäkra sken belysande de båda männens ansikten.
Hur olika voro de ej varandra.
Den ene med utstående kindknotor, tjocka, sensuella läppar och omsorgsfullt pudrat hår. Den andre med bleka, tunna läppar, ögon, skarpa som en vesslas, och en hög, intelligent panna, från vilken det tunna, bruna håret låg slätt undanstruket.
Den förstnämnde av dessa män var Robespierre, den obarmhärtige och obesticklige folkledaren, den andre var medborgare Chauvelin, revolutionsregeringens f. d. ambassadör vid det engelska hovet.
Det var sent på kvällen, och bullret från den stora, sjudande staden nådde detta avlägsna rum i det numera övergivna Tuilerie-palatset blott som ett svagt, bortdöende eko.
Det var två dagar efter Fructidor-upploppen. Paul Déroulède och kvinnan Juliette Marny, båda dömda till döden, hade bokstavligen borttrollats ur den fångkärra, som skulle föra dem från justitiepalatset till Luxembourgfängelset. Därjämte hade nyss ingått underrättelse från Allmänna välfärdsutskottet att abbé du Mesnil och f. d. chevalier d’Egremont med hustru och familj på ett mirakulöst och alldeles obegripligt sätt lyckats rymma ur norra fängelset i Lyon.
Men icke nog härmed. Då Arras föll i händerna på revolutionsarmén och en stark säkerhetskedja inneslutit staden, så att ej en enda rojalist-förrädare skulle kunna undkomma, hade ett sextiotal kvinnor och barn, tolv präster, de gamla aristokraterna Chermeuil, Delleville och Galipaux med flera andra lyckats fly utan att sedan ha blivit gripna.
