Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

128

och glödande natur, men han skulle ej då behöva uthärda de förödmjukelser, den pinande maktlöshet, den ohyggliga död och det grymma »antingen — eller», som hans fiender redan nu voro i färd med att förbereda åt honom.

Då inträffade plötsligt en fullkomlig omstörtning i hennes känslor.

Marguerite hade i själva verket en mycket spänstig och livfull natur och ett klart huvud, vars tankar hade långt mera benägenhet för att ivrigt arbeta och göra upp planer och förslag än för att stilla finna sig i det oundvikliga.

Dessa förtvivlade dödstankar hade knappast format sig i hennes själ, förrän en ny tankeföljd med underbar snabbhet sköt upp däri.

Tänk, om allting inte var hopplöst ändå!

Instinktmässigt började hon fundera på möjligheter till att rymma. Hade hon väl rättighet att förtvivla? Hon, hustrun och den förtrogna följeslagarinnan till en man, som förvånat världen med sin djärvhet, sin tapperhet och sin underbara tur, kunde hon för ett ögonblick tänka, att »Den Röda Nejlikan» vid detta tillfälle — det viktigaste, mest hotande i hela hans äventyrsfyllda liv — skulle kunna övervinnas av svårigheterna?

Fanns det ej nu i England fullt med män, kvinnor och barn, vilka genom hans mod och förslagenhet räddats ur en fasansfull belägenhet, som förefallit fullt ut lika hopplös som hennes? Och skulle ej varje möjlighet, som hans uppfinningsrika hjärna ägde, komma att användas till det yttersta för att utföra detta räddningsverk, som rörde honom närmare och djupare än något han dittills utfört?

Marguerite klandrade nu sig själv för sitt tvivel och sina farhågor.

Hon erinrade sig plötsligt, att hon bland människoskaran på landningsplatsen lagt märke till en person — en ovanligt högrest gestalt, som gått helt nära bakom Chauvelin och hans följeslagerskor. Hennes vaknande