Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157

Nu ser ni att även jag har nedlagt värjan. Som ni säger, varför skulle vi fäkta? Ers nåd är nu i Boulogne — snart kommer sir Percy hit och försöker taga er ifrån oss, men tro mig, sköna fru, det skulle krävas mer än »Den Röda Nejlikans» slughet och djärvhet tusenfalt förstorade för att förhjälpa honom tillbaka till England igen — såvida ej — —

— Såvida ej?

Marguerite höll andan. Hon kände det, som om all rörelse i hela universum måste stanna av under dessa spännande sekunder, tills hon fått höra Chauvelins nästa ord.

Det fanns således ett »såvida», ett »antingen — eller», som förmodligen innebar sammanfattningen av all tänkbar grymhet.

Chauvelin var — det visste hon alltför väl — mästare i konsten att sticka en kniv i sitt offers strupe och att med sitt grymma och skoningslösa »såvida ej» göra just den vridning med den som förorsakade den häftigaste smärtan.

Icke desto mindre var hon i denna stund fullkomligt lugn, ty hon kände sig stark i sitt fattade beslut. Ja, det är omöjligt att betvivla, att hon under denna ångestfulla förbidans stund var fullkomligt fast i sitt beslut att antaga vilka villkor Chauvelin än månde förelägga henne såsom priset för hennes mans räddning. Eftersom han framlade dem för henne, kunde ju dessa villkor, när allt kom omkring, ej gärna gälla annat än hennes liv i gengäld för hennes makes.

Med den oresonerande, impulsiva uppfattning, som var en av hennes mest framträdande egenskaper, tänkte hon i denna stund ej på, att för Chauvelin var hennes liv och död endast medel till det stora mål, som han hade i sikte — nämligen »Den Röda Nejlikans» fullständiga krossande och tillintetgörelse.

Det målet kunde endast uppnås genom Percy Blakeneys död — icke genom hennes egen.

Medan hon betraktade honom med glänsande ögon och med läpparna tätt slutna för att icke ett skrik av