Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

172

— Ni spillde tiden med den där kvinnan, mumlade han och slog med sin stora, smutsiga knytnäve i bordet, och era åtgärder äro inte fullt så säkra som ni gärna vill tro, medborgare Chauvelin.

— De flesta av dem har ni själv tänkt ut och föreslagit, medborgare Collot, genmälde den andre lugnt.

— Jag har kryddat era milda, menlösa uppslag med litet styrka och beslutsamhet, medborgare, snäste Collot. Jag skulle ha krossat skallen på den där intriganta kvinnan vid första möjliga tillfälle, om jag hade blivit rådfrågad tidigare.

— Fullkomligt likgiltig, medborgare Collot, för det förhållandet att en sådan brådstörtad åtgärd skulle alldeles omintetgöra alla våra utsikter att fånga »Den Röda Nejlikan», anmärkte Chauvelin torrt och med en föraktfull ryckning på axlarna. Vore hans hustru väl död, skulle engelsmannen aldrig komma att ränna huvudet i den snara, som jag med så mycken omsorg har lagt ut för honom.

— Ni har sagt det, medborgare, och därför har jag föreslagit er vissa åtgärder för att hindra kvinnan från att fly, vilka jag hoppas ni skall finna tillfredsställande.

— Ni behöver inte hysa några farhågor, medborgare Collot, sade Chauvelin kort. Den där kvinnan kommer inte att göra något försök att fly.

— Om hon gör det … Collot d’Herbois svor en vidrig ed.

— Då tror jag hon förstår att vi komma att sätta vår hotelse i verkställighet.

— Hotelse? Det var ingen tom hotelse, medborgare … Sacré tonnerre! Om den där kvinnan skulle undkomma, då svär jag vid alla helvetets djävlar att med egna händer sköta giljotinen och hugga av huvudet på varenda arbetsför man och kvinna i hela Boulogne.

Vad den där satans engelsmannen beträffar, återtog Collot d’Herbois, så om det blir jag som får den lyckan att lägga vantarna på honom, skall jag minsann