vilda och blodsprängda. Hans rock var av klarrött kläde med uppslitsningar, genom vilka klarblått papper skymtade fram såsom en imitation av en medeltidskostym.
Han hade blå strumpor och skarlakansröda skor, och bakom honom fladdrade en bred remsa av röd flanell, översållad med månar, solar och stjärnor i guld.
Framför sig bar han den stora trumman, som var fastspänd kring hans axlar med tjärade rep, rövade från någon fiskebåt.
Barmhärtigt nog fanns det en öppen springa i lejonets käft, genom vilken den ståtlige trumslagaren pustade och flämtade, medan han muntert ropade:
— En avant!
Och han lyfte den tunga trumpinnen med sin starka arm och slog den med dunder och brak mot utsidan av sitt väldiga instrument.
— Hurrah, hurrah! En avant les trompettes!
En fanfar av mässingsinstrument följde, med liv och lust blåst av tolv unga män i gröna rockar och höga, toppiga, fjäderprydda hattar.
Trumslagaren hade börjat marschera, tätt följd av trumpetarna. Efter dem kom en skara kolumbiner i brokiga tarlatandräkter och med hår, som fladdrade vilt i blåsten. De skuffades och fnittrade och skrattade och utbytte grovkorniga skämt med karlarna bakom sig och fingo kyssar eller slag för besväret.
Därpå följde gudinnans triumfvagn, i vilken demoiselle Candeille stod upprätt med ett långt guldspö i ena handen och den andra vilande bland en klunga röda bär.
Runt omkring vagnen trängdes och knuffades pierroter och pierretter, som buro lyktor, samt harlekiner med facklor.
Och efter vagnen följde en lång rad lugnare folk, gamla fiskare, kvinnor i mössor och mångfärgade kjolar, allvarliga stadsbor, som föraktat att kläda ut sig men ändå inte ville utebliva från processionen.
Alla började de nu marschera efter tonerna av de
