218
XXVIII.
SLUTLIGA BESTÄMMELSER.
För Chauvelin hade denna dag varit fylld av rastlös oro och ängsliga farhågor.
Collot d’Herbois pinade ut honom med frågor och klander, blandade med föga förtäckta hotelser.
På hans förslag hade Gayole förvandlats till en väl försvarad, med stor garnison försedd fästning. Överallt såg man soldater — i trapporna, i korridorerna, i vaktrummen och ämbetsrummen. Det var utvalt folk av municipalgardet samt det kompani, som för kort tid sedan ditsänts från Paris.
Chauvelin hade ej motsatt sig dessa order, som givits av d’Herbois. Visserligen var han fullt säker på att Marguerite ej skulle göra något försök att rymma, men han hade för länge sedan uppgivit hoppet om att kunna övertyga en sådan man som Collot d’Herbois om att en kvinna med hennes karaktär aldrig skulle kunna tänka på att rädda sitt eget liv på bekostnad av andras och att sir Percy Blakeney, trots att han tillbad sin maka, hellre skulle se henne dö inför sina ögon än köpa hennes liv till priset av oskyldiga mäns och kvinnors.
Collot hörde till de råa, djuriska varelser — alls icke sällsynta bland skräckväldets män — vilka, födda i rännstenen, älska att vältra sig i sitt ursprungliga element samt bedöma alla sina medmänniskor efter samma måttstock, som de alltid funnit tillräckligt hög åt sig själva. Det fanns hos honom varken en Chauvelins entusiastiska patriotism eller en Dantons glödande självförgätenhet. Han tjänade revolutionen och underblåste tidens anarkistiska anda, endast och allenast därför att denna gav honom en makt och en ställning,
