88
vel vilade en viss tyngd över dem alla, och det gick ett sorl av förväntansfull spänning genom det lilla rummet, då sir Andrew Ffoulkes efter några sekunder återvände med tvenne i sina skidor instuckna värjor.
Blakeney tog dem från sin vän och lade dem på det lilla bordet framför ex-ambassadören.
Åskådarna sträckte hals för att betrakta de båda vapnen. De voro exakt lika sinsemellan: båda i enkla, svarta läderskidor med stålbeslag, som blänkte som silver; handtagen voro också av enkelt stål, prydda med ett flätmönster i samma metall.
— Vad tycker ni om dessa vapen, monsieur? frågade Blakeney, som stod vårdslöst lutad mot en stolsrygg.
Chauvelin drog den ena av de båda värjorna ut ur slidan och granskade noga den smala, glänsande stålklingan.
— En smula gammalmodiga till form och modell, sir Percy, sade han, efterhärmande sin motståndares nonchalanta sätt, något tyngre, kanske, än vi på senare tid ha varit vana vid i Frankrike, men i alla fall ett vackert prov på väl härdat stål.
— Nåja, det är verkligen intet fel med härdningen, monsieur, återtog Blakeney. De här klingorna smiddes i Toledo för jämnt tvåhundra år sedan.
— Åh, här ser jag en inskription, sade Chauvelin och höll värjan intill sina ögon för att bättre kunna urskilja de små bokstäver, som voro ingraverade i stålet.
— Den ursprunglige ägarens namn. Jag har själv köpt dem — när jag reste i Italien — av en av hans ättlingar.
— Lorenzo Giovanni Cenci, sade Chauvelin, långsamt läsande de italienska namnen.
— Den störste skurk, som någonsin har trampat denna jord! Plundring, stöld och mord — ingenting drog sig signor Lorenzo för, nej, inte ens för att begagna giftbägare och förgiftade dolkar.
Han yttrade detta i lätt ton på samma skämtande sätt, som han använt hela kvällen, och med det släpiga tonfall, som var honom vanligt.
