90
gick bakom den låga, släta pannan eller i djupet av de slöa blå ögonen.
Han skulle velat ge flera år av sitt liv i detta ögonblick för en kort glimt av denna djärva själs innersta hjärnceller, för att få se mannen rycka till; skakas av en skälvning endast under bråkdelen av en sekund, förråda sig genom en ryckning i ögonlocken. Vilka planer dolde sig i Percy Blakeneys huvud, medan han erbjöd sin motståndare de båda värjorna, som en gång tillhört Lorenzo Cenci?
Dvaldes några tankar på dubbelspel, på fruktansvärda, dödliga gifter i denne perfekte engelske gentlemans granntyckta sinne?
Säkerligen inte!
Chauvelin förebrådde sig själv dessa farhågor. Det föreföll vanvettigt att ens tänka på italienska gifter, på familjerna Cenci eller Borgia mitt i denna lysande engelska salong.
Men eftersom han framför allt var diplomat, fäktare med ord och blickar, beslöt Frankrikes sändebud att forska, läsa och spana. Han tvang sig än en gång till ett vårdslöst skratt och ett nonchalant sätt och avlockade sina läppar ett ironiskt leende mot sin godmodige ärkefiende.
Med sitt spetsiga finger rörde han vid en av värjorna.
— Väljer ni den, sir? frågade Blakeney.
— Säg, vilken ni råder mig att ta, sir Percy, sade han i lätt ton. Vilken av de här båda klingorna anser ni troligast har kunnat behålla det Cenciska giftet under tvåhundra år?
Blakeney tycktes icke bli det minsta bestört vid dessa ord. Han brast i skratt, sitt vanliga godmodiga skratt, halvt blygt och litet själlöst, och sade därefter i bestört ton:
— För tusan, sir, ni är då full av överraskningar. Sannerligen, det skulle jag aldrig ha tänkt på. Utomordentligt kallar jag det … verkligen underbart. Eller vad säga ni, mina herrar, Vad säger ers kunglig höghet? Har inte min förbindlige vän här särdeles originel-
