92
föreföll absolut outtröttlig — en perfekt värdinna, förtjusande uppmärksam mot alla, ehuru mer än vanligt upptagen av sina förpliktelser mot sina många kungliga gäster.
Den dramatiska tilldragelse, som ägt rum i den lilla boudoaren, hade icke blivit mycket känd eller omtalad. I dessa ceremoniösa tider ansågs det ej tillhöra god ton att inför damerna tala om herrarnas tvister. Och i detta fall kände alla, som varit närvarande vid tillfället, instinktivt att deras diskretion skulle uppskattas på högsta ort, och följaktligen höllo de tand för tunga.
Så fick den lysande kvällen ett lyckligt slut utan att ett enda moln störde gästernas nöje.
Marguerite ådagalade en sinnesstyrka, som var rent av underbar. Hon tvingade sig till att le på ett glättigt, naturligt sätt, och hon pratade livligt och till och med kvickt om alla de ämnen, som för tillfället voro på modet att tala om. Ja, hon skrattade muntert, medan hennes stackars kvalda hjärta var fyllt av outsäglig förtvivlan.
Nu, då alla gått, då den sista av hennes gäster gjort den föreskrivna nigningen för henne, vilken hon oföränderligt besvarat med samma uttryck av säkerhet, nu kände hon sig äntligen fri att lössläppa sina tankar, att se sin egen ångest rätt i ansiktet och låta sina spända nerver få slappna.
Sir Andrew Ffoulkes hade varit den siste, som gått, och Percy hade följt honom till trädgårdsgrinden, ty lady Ffoulkes hade avlägsnat sig litet tidigare i sin bärstol, och Andrew ämnade gå till fots hem till sig, icke långt från Blakeney Manor.
Trots sina egna bekymmer kände Marguerite ett sting i hjärtat vid tanken på det nygifta unga paret. Folk smålog litet, när sir Andrew Ffoulkes’ namn nämndes; somliga kallade honom kvinnlig, andra en toffelhjälte, och hans tillgivenhet för sin vackra lilla hustru ansågs överskrida det passandes gränser. Otvivelaktigt hade den unge mannen förändrats mycket sedan sitt giftermål. Hans kärlek till sport och äventyr
