Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
95

hon kände voro fullständigt ovärdiga henne och honom, stiga upp inom hennes själ våldsammare än någonsin. Hon längtade att få kasta sig i hans armar, få viska i hans älskade öra allt vad hon led av oro och ångest och än en gång vädja till hans ömhet och till den lidelse, som så ofta kommit honom ett glömma världen vid hennes fötter.

Instinktmässigt gick hon nu utmed terrassen bort mot den mest undangömda delen av trädgården nere vid flodstranden, där hon så ofta vandrat hand i hand med honom under deras kärleks smekmånad.

Där växte i förvildad rikedom gammaldags provinsrosor; sent blommande liljor fyllde luften med berusande doft och stora klungor av Mikaeli-tusenskönor sågo i dunklet ut som sällsamma stjärnbilder.

Hon tänkte, att Percy snart måste komma denna väg. Att han ej ämnade gå och lägga sig, fastän det var långt lidet på natten — det förstod hon. Efter kvällens tilldragelse skulle säkert hans allt behärskande lidelse komma att hålla honom fången i sina bojor.

Även hon var klarvaken och kände ingen trötthet. När hon kom fram till den undangömda stigen utmed floden, spanade hon ivrigt åt alla håll och lyssnade efter något ljud.

Plötsligt tycktes det henne, att hon utom vattnets sakta skvalpande kunde höra ett annat ljud — sandens knastrande under lätta, varsamma steg.

Hon stannade och lyssnade. Stegen tycktes komma närmare, och ehuru den stjärnklara natten var mörk, kunde hon snart se, att en i kappa och huva insvept gestalt närmade sig.

— Vem där? ropade hon hastigt.

Gestalten stannade och kom därpå snabbt fram mot henne, och en blyg röst framstötte:

— Åh, lady Blakeney.

— Vem är ni? sporde Marguerite i befallande ton.

— Det är jag … Désirée Candeille, svarade den nattliga vandrerskan.