98
stark och fulltonig. Jag såg på Elias. Vad han strålade av lycka över att Georg sjöng i dag, han som annars brukade tiga. Vad han var stolt över hans vackra röst. Hur ett fadershjärta ändå törstar att få beundra.
Det ena undret efter det andra tycktes ske i prästgården. Under dessa dagar blommade Eva upp för våra ögon. Hennes huvud reste sig som en slokande blommas huvud, det var som om livet återvänt, det flyende livet. Vid middagarna var hon med vid bordet och deltog i våra samtal, som föreföllo henne högst besynnerliga, ty hon skrattade alltid åt oss, åt vårt uttal, de besynnerliga ord vi använde och våra ännu besynnerligare åsikter. Hon kallade Elias mitt i ansiktet för den siste atenaren, utan att han blev det allra minsta ond, hon fick överhuvud säga vad hon ville. Svärmodern däremot rasade, ty på sin fråga vem den siste atenaren var, hade hon fått till svar: en hedning, och det var ju vanvördigt av en sådan slyna att kalla Elias för hedning. Det var överhuvudtaget höjden av oförskämdhet att tilltala en prästman i så jämlik och förtrolig ton, att säga emot, att inte ge sig, sedan han fastslagit hur saker och ting verkligen förhöllo sig. — Fruntimmer nu för tiden, sade hon, är galna av högfärd.
— Tycker ni alla det? frågade Eva och såg sig om med stora ögon.
— Ja, alla, sade jag, och hon kunde inte bli
