Sida:Den namnlösa.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

106

hopp att hon skall ha makt att bryta förtrollningen som förra gången. Det som nu följer är en full­komligt hjärtslitande scen, den gör oss alla vilda, som åse den.

Flickan går med något beslutsamt och tros­visst över sig, som skär i en att iakttaga, fram till Georg, lägger alldeles som förra gången sin hand på hans axel och säger sitt: hon har fått nog.

Georg svarar emellertid inte, vi veta inte om han märkt Eva, han talar blott till den andra. Han är dödligt rädd för vapnet nämligen, fruktar att det skall brinna av under handgemänget. Hans uppförande är sannerligen så illusoriskt, att jag drar Eva undan, för att inte hon under stridens hetta av misstag ska få kulan i kroppen. Men hon gör sig lös från mig och försöker med Georg ännu en gång, nu dock klenmodigare. Inte heller denna gång frågar Georg det minsta efter hennes böner. Slutligen har han lyckats vrida vapnet ur motståndarens hand, triumferande läg­ger han det ifrån sig uppe på ett skåp, dit hon, förmodar jag, inte når. Det sker så naturtroget, att man nästan tycker man hör smällen av vapnet mot träet.

Någon lämnar rummet springande, det är Helena. Ögonblicket efter är hon tillbaka, dra­gande Elias med sig. Då Elias får ögonen på sin son, står denne mitt på golvet och strilar med vattenkannan över en stol. På stolen har