122
sanatorier i samma länder igen. Detta är precis mitt livs historia utifrån.
Jag: Men det var väl inte det du skulle berätta.
Eva: Ja, förlåt att det går långsamt för mig, men vet du varför? För första gången tänker jag berätta hela historien.
Jag: Har du verkligen inte gjort det förr?
Eva: Nej, aldrig. Valda bitar däremot, det har jag berättat för många, för läkare, för män, som älskat mig, eller för en plötslig väninna på ett vilohem. Vi kan väl börja med att jag återvände till Sverige efter fullbordad uppfostran. Den där pensionstiden var så enformig och tråkig. Min bror var nygift, bodde i en regementsstad, det gör dig väl detsamma vilken? Jag skulle bo hos dem och giftas bort. Jag sattes i hushållsskola, där jag lär ha slagit rekordet i omöjlighet. Förresten red jag och dansade och lät dem kyssa mig om de ville, ifall de var trevliga.
Jag: Löjtnanterna?
Eva: Ja, vilka annars. Eftersom jag ska vara ärlig, så roade mig detta ofantligt. Det var så nytt, i Lausanne fick man ju aldrig ens tala med en karl. Det var så livat att se, att de aldrig kunde låta bli mig. De slog vad att de skulle kunna och förlorade alltid. Jag bollade med dem som tennisbollar, efter jag inte orkade spela riktig tennis, jag var en smula klen. Jag blev naturligtvis osnuten och högfärdig. Vi brukade skoja tillsammans över de stackars kvinnor som var gamla
