Sida:Den namnlösa.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

154

att ha kommit på sned i tillvaron av sorg över att ett liv samman med mamsell Simelius blivit en förnekat, det hade jag då aldrig tänkt mig förr.

— Ja, det gjorde han. Han slutade som vanlig sjåare. Han lär ha blivit en så underlig figur och det ska finnas en romanbok, har jag hört om, där han är avporträtterad livs levande. Han talade grekiska, eller var det latin, när han var påstruken, och det lär ha varit vanligt att littera­törer och såna gick ner till krogarna vid hamnen, när de gick från sina tillställningar på morgnarna, för att ta rätt på honom och prata med honom. Stackars Lena Ljunghed, hans syster, hon ville ju så gärna tagit hit honom i sitt hem, men det förbjöd Ljunghed, för han var förstås rädd för sitt anseende i socken, och en vacker dag så fick hon bud, att han dött ensam och allena på ett ungkarlshotell i Stockholm. Stackars Lena, hon sörjde bitterligen över det, och jag för min del tror, fast det får fru Pettersson inte låtsa om för en levande själ, att det var det som gjorde, att hon tog knäcken och dog vid 63 år redan. Och de sär, att Ljunghed lär ha haft så ont av det på sitt yttersta.

Georg reste sig försiktigt.

Jag lade, kanske i brottslig nyfikenhet att få höra mera, fingret på munnen och hejdade honom sålunda. Jag visste ögonblickligen, att denna histo­ria om mina föräldrar, som jag aldrig hört, måste äga en grund av sanning. I ett ögonblick lyste