människas knä, och hon frågade mig vem jag var.
— Jag är en sådan människa, sade jag, som alltid borde komma i en liten flickas väg, när hon tänker fara till Nässjö eller någon annan sjö i oktober.
— Överläkaren brydde sig minsann inte om det, sade hon med bitterhet. Det är bäst fröken lämnar oss, sa han i går, fröken blir inte bättre här. Jag sa att jag kunde så gärna ta livet av mig medsamma, som dra i väg nån annanstans. Det undanber jag mig, sade han, här på platsen. Vi hade en stor scen, han var ursinnig, då han gick.
— Det är väl inte möjligt, sade jag.
— Ack jo, sade hon med en suck. Jag hade varit fullkomligt oefterrättlig. Jag gjorde alltid tvärtemot hans föreskrifter, men det var därför, att jag hatar honom. Han begärde min brors adress, jag sade Västervik, men han bor i Visby, för jag ville inte bli mött.
— Nu skall ni få resa till Ljungheda bara för det, sade jag.
— Ljungheda, vad är det?
— Där finns ett härbärge för dem, som råkat falla i rövarhänder.
Hänsyftningen på den barmhärtige samariten sade henne tydligen ingenting. — Där finns väl ingen överläkare? frågade hon. — Nej. — Ja, då kan jag följa med. Om det inte är långt dit.
