166
Seså, tänkte jag, om han inte kommer frivilligt före eftermiddagskaffet, så går Georg och hämtar honom. Och nu började jag bli rädd.
— Och som kyrkoherden predikade i dag, ojade sig Niklas. Han kunde rört en sten till tårar, han kunde ha fått en enebuske att bättra sig, eller hur frun?
— Det var en mycket god predikan, sade Helena. Jag blev inte klok på henne alls. En glimt tyckte jag mig ha fångat hos henne av samma uttryck av hemlig tillfredsställelse, som då hon kom på några av mina misstag i hushållet. Det borde ju inte vara möjligt, men å andra sidan, den minen borde jag ju känna igen, jag hade gunås haft tillfälle att studera den så många gånger.
Till det yttre var Elias ytterst behärskad vid middagen — som han dock åt! — men där bakom låg upprördhet. Han återkom gång på gång till kyrkevärdsvalet, det tycktes uppta hans tankar fullständigt för ögonblicket. Tog han sig mera av att man vågade driva med honom i socknen än över sanningen om Georgs sjukdom, som i går blivit honom uppenbarad?
Jag hade egentligen ingen rätt att förmoda det, kanske var det så, att bägge dessa prövningar tillsammans gripit honom, ja man vet icke, kanske till och med Helenas utbrott och det dolda agg, som mött honom, även bidrog till hans upprördhet?
