190
mening för henne, men det faller henne icke in, att man reser sig mot dem, bryter dem och skaffar sitt instängda liv ett utlopp. Och därför har hon nöjt sig, tålt sig, funnit sig i de förhållanden hon råkat in genom sitt äktenskap. Denna människa med en livskraft så stark, en livsvilja så intensiv, att den kunde räckt för tio generationer framåt, har låtit döma sig till barnlöshet och blivit kvar i stället för att gå. Hon har böjt sig, där hon känt övermakten, hon har lytt, därför att det var tvång, hon har underkastat sig, där det var enda möjligheten för henne. Men hon var icke och skulle aldrig bli försonad för det. Hon stred alltjämt en ståtlig ehuru hopplös kamp mot den vilja, som ville stäcka hennes vilja. Ända in i döden skulle hon kämpa, och när striden var slut, skulle segraren, som stod med hennes äntligen orörliga hjärta i sin hand, dock ingalunda kunna berömma sig av att ha vunnit det. Men just därför att hon aldrig avstått frivilligt och kungligt och gärna utan blott vikit för våld och av rädsla för hot om straff, så hade hon icke, stackars Helena, ännu nalkats avståndets hemlighet och lön.
Timmarna blevo så långa, ja alltför långa, ty jag frestades till en lov in över mitt eget liv. Hade jag själv någon gång offrat med fröjd det största värde? Jag måste säga mig, att jag, lika litet som Helena, kände avståendets innersta hemlighet. Dock av en helt annan orsak, därför
