199
och ställde för Niklas efter hans död, och hon talade aldrig ett ord utöver det nödvändiga. Gamla frun höll sig borta, hon besökte aldrig Niklas under de sista dagarna.
— Jag ska börja bli rädd om mig, sade hon till mig, helt spak och lade sig till sängs i två dagar. Lyckligtvis gick hennes illamående över, så att hon kunde baka smörbakelser att ha med som förning till klockarens i Appelryd och sedan följa med Helena på nyårsaftons förmiddag. Det var aldrig ett ögonblick fråga om att någon av oss skulle följa med, att deras döda på något sätt voro våra döda, eller deras vänner våra vänner. När Elias, Georg och jag stodo på förstugubron och sade adjö till dem, var det som om familjen klöv sig efter en gammal spricka på ett högst naturligt sätt i två hälfter.
Då de hade rest, bad Eva mig att plocka fram ur hennes koffert två höga ljus, sådana som brinna framför helgonbilder i katolska kyrkor. Jag har fört dem med mig överallt till min begravning, sade hon, men jag tänker de räcker åt oss båda.
Vi gingo ner i boden och tände dem vid Niklas’ huvudgärd.
Han såg ut som en katolsk kyrkotjänare nu i döden med sitt sydländska utseende, som han fått gud vet varifrån, kanske av en zigenare någonstädes borta i släkten, och sitt veka, outvecklade ansikte, vilket dock nu bar ett uttryck av högtid-
