— Det är la inte mer än femtan minuter, anmärkte skjutspojken.
Men då blev jag upprörd: — Ska du säga mig det, mig som farit den här vägen hundratals gånger, innan du blev född?
— Det lär hon la inte ha gjort ändå, sade pojken.
— Säger du emot mig så? Vet du inte vem jag är?
— Jo, di sär hon ska va syster till kyrkoherden. Men för det lär hon väl inte ha kört nye vägen vi kommer in på innan jag ble född, etter den ble färdig i höstas.
Hans logik var omotsäglig, och jag måste ge mig. Mycket kan hända på fjorton år.
Den nya vägen var rak som en linjal. Fordom, då man kom gamla krokiga vägen fram, lekte man gömma med byn, än skymtade den, än försvann den. Nu lyste det elektriska ljuset i Mellangärdens bodfönster hela tiden stadigt som en ledstjärna vår väg. Men jag förstod, att jag måste försona mig med denna nya väg för de femton minuter den gav oss i afton.
Så foro vi med dån över bron. Och plötsligt grep mig en fasa: — Allén, frågade jag, den… är… väl kvar?
— Jo, det är hon, svarade pojken lugnande, och om ett ögonblick voro vi i allémynningen. Jag ansträngde mina ögon i mörkret för att se, om Petter Abrahams lilla stuga låg där den for-
