203
fram sina minnen av honom. Hans sista gentlemannagärning att rusa ut i strumpfötterna efter Georg, den vidrörde varken Eva eller jag, men Georg talade förunderligt lugnt och oförbehållsamt om den.
Eva gled först ur samtalet. Jag visste inte ens om hon hörde på längre, från sin soffa.
Jag visste överhuvudtaget icke så mycket om henne numera, hade blott en känsla av att hon nästan alltid var långt borta med sina tankar. Vad tänker man på en nyårskväll? På det år, som gått, och på vad ett år allt kan åstadkomma, om det sätter till? Eller tänkte hon på döden, som så nyss varit i huset? Eller var denna vecka för henne alls icke dödens vecka, utan en vecka, som, fylld av helt andra minnen, sjönk till de förgångna? Tänkte hon kanske på det besök, som kvinnan från Koblenz gjort Georg efter Niklas’ död inne i själva döds-rummet i närvaro av gummorna, som svepte Niklas?
Vi hade råkat in i en lång tystnad. Det var fullkomligt stilla i huset, det enda ljud, som hördes, var en suck från något av ljusen eller sprakandet av ett barr, som kom för nära en låga.
Jag kände det hela tiden som om vi varit fyra i rummet, så tydligt tyckte jag mig förnimma husets andes trösterika och medlidsamma närvaro, ja den förblev hela kvällen närvarande genom våra samtals fram och tillbaka.
