210
hon inte trott mer på mig. Och det är viktigt att hon tror på mig, sade han som en gång Niklas sagt om honom.
— Men du sade henne väl inte, att hon, att det är så kort igen?
— Nej, det gjorde jag inte, för det vet jag ju ingenting om. Man kan blott anta, dra sina slutsatser av symtomen. Har du märkt, ja det har du förstås, att hon börjar se illa?
Jag stirrade på honom utan att svara. Nå! det var alltså därför hon följt mig med ögonen så frågande ständigt, som för att se om hon såg! Hur hade jag inte tagit fel. Och hur illa jag läst hennes tankar!
— Som det gått med ögonen, kommer det att gå med allting, fortsatte Georg. Bit för bit. Även benen i hennes kropp kommer att vittra ner, då de inte får någon näring. Har hon inte heller sagt, hur stundtals själva stommen värker?
— Hon säger så lite. Blott att man ser, hur hon ibland har ont. Och jag måste medge, att jag icke förstått, varför hon följde mig så ängsligt med ögonen.
Georg gick hela tiden av och an på salsgolvet, rökande. Plötsligen stannade han tvärt framför mig.
— Faster Rakel, det är inte av nyfikenhet jag frågar en sak och inte heller vill jag veta vad du kanske vet, men har hon talat med dig om sitt liv?
