222
kom plötsligt Helenas stora julstök och hopande av mat väl till pass. Vi hade så gott som allting redo, och alls inte mycket att göra. Inte ens svepning hade vi behövt beställa från staden, ty en sådan hade Niklas haft liggande i sin byrålåda ända sen kristiden, då han en dag, berättades det, djupt uppskakats av en tidningsnotis, sam ville veta, att svepningarna härefter skulle bli av papper. Han tog då sina sista styvrar och köpte en riktig svepning, ty inte ville han träda fram för tronen i papper, sade han.
Redan dagen före begravningen fingo vi gäster, det var Niklas’ gamla moder, som kom, åtföljd av en av hans systrar. Jag hade oroat mig en del för att sammanträffandet med hans anhöriga skulle bli pinsamt, men ingen av dem sörjde Niklas vidare, de tyckte bara det var gött att han fe gå bort. Den lilla svarta, hoptorkade gumman var för gammal att sörja djupt över någonting. Dessutom stack hon inte under stol med, att hon alltid fått skämmas för denna son, som inte kunnat exercera, inte kunnat bruka jorden och inte kunnat bli gift. En smula skämdes hon väl också över att han skurat golv och diskat diskar, låt vara i prästgården. Gång på gång kom hon tillbaka till spektaklet i höstas, då man valt honom till kyrkovärd. Gamla frun och hon sutto tillsammans i salssoffan, drucko kaffe och ojade sig över detta. Det var nog en skickelse
