Innan jag hann ner från kofferten, var flickan lyft ur vagnen och inburen. Men det var inte Elias, som tog henne. En annan man, som jag inte kände, dök fram ur mörkret och tog henne på sina armar.
— Jag bär henne väl oppepå med ens, sade han, och då förstod jag på familjemålet att det måste vara min brorson, Georg. Varför var han hemma mitt under terminen?
Det blev ingen tid att hälsa och bära sig hövligt åt. Jag måste rusa med uppför trappan för att hinna ta emot flickan ur ynglingens händer. Men liksom han ögonblickligen fattat att hon måste bäras, så förstod han också, att det icke gick an att ställa henne från sig rätt upp och ner för sig själv. När jag hann in i rummet, mitt gamla rum från fordom, som stod tillrett för mig nu, stod han där och höll henne mycket varligt, till dess jag blev tillreds att ta emot henne, plocka av henne kläderna och lägga henne i min egen säng. Hon var så uttröttad att hon hängde som en skjuten fågel över min arm, och där jag lade henne, blev hon liggande utan att ändra ställning det bittersta. Jag har sett mycket men aldrig någon levande vars ansikte så liknat en döds, som då hon nu låg mot kudden. Den enda skillnaden, som ju är en väsentlig, var den, att hon ännu kunde gråta. Tårarna trängde långsamt fram under de slutna ögonlocken och runno ner över kinderna på kudden.
