Sida:Den namnlösa.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

225

vänd mot Niklas, som om han haft ett enskilt samtal med honom. Jag visste icke riktigt, om han handlat av stundens ingivelse eller om han avlagt ett väl övertänkt vittnesbörd. Med en viss förskräckelse såg jag mig omkring efter gamla frun, ty vad allt skulle hon icke kunna göra av detta? Men hon var icke närvarande. Uppe i övre förstugans fönster såg jag därvid en skymt av Evas bleka ansikte. Tänkte hon på den dag, då vi skulle stå i halvkrets omkring henne och sjunga henne ut ur den sista mänskliga boningen? Då vi skulle sätta oss i gång, smög jag mig bort till Helena och frågade efter hennes moder.

— Hon är redan vid graven, svarade Helena. Nå och du, följer du icke med upp? — Nej, hur skulle jag ha tid? svarade hon kort. Det var dock hennes Niklas, men det hjälpte icke att övertala henne, att jag erbjöd mig att stanna hemma i hennes ställe, ansåg hon sig inte ha någon glädje av.

På vägen upp frågade den ene den andre: vad menade kyrkoherden med de dära han sa, att ingen har större kärlek än att han låter sitt liv för sina vänner? Det vet en ju vad det menas, men han hade väl nån särskild mening med, att han sa det över Niklas?

— Ja, det hade han nog, svarade jag och hastade en blick på Georg, som gick närmast efter släden med kistan. Jag undrade om dessa frågor trängde fram ända till honom.


15. — Wägner. Den namnlösa.