Sida:Den namnlösa.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

244

begravningen, hur mormor tog den ena gumman avsides efter den andra och berättade hurdan Rakel var.

Jag mindes mycket väl hur gamla frun tisslat i vråarna med gästerna, till mig hade hon sagt, att hon försökte skaffa en jungfru.

— Låt henne tala, sade jag. Inte tror de ändå om fars och mors dotter, att hon stjäl spar-banksböcker.

— Jo, de lär verkligen göra det, sade Georg.

— Ja, men ge mig igen boken då, sade den gamla, en smula ängslig nu, så ska jag tala om för dem, att Rakel kommit på bättre tankar.

— Leta lite bättre på kistbotten, där ligger den nog, sade Georg.

Gumman såg ett ögonblick alldeles förvirrad ut, som hittade hon inte mer i sin egen historia.

— Ja, kanske jag skulle det, sade hon och för­svann.

— Varför lät du henne gå och leta, sade Elias, om hon inte har den mer? Eller har hon den verkligen ändå?

— Nej, sade jag. Det är som jag sagt, den är död. På hennes egen begäran. Och jag berättade hur hon kommit till mig med den samma kväll hon talat så skamligt illa om släkten.

— Ja, men det är inte möjligt, vidhöll Elias, att hon givit dig den fullkomligt frivilligt.

Jag erkände, att det kanske inte var fullkom­ligt frivilligt, men att jag tyckte det var rätt