Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

247

våning, det var verkligen högst besynnerligt att det skulle inträffa just nu.

— Nå, var det någe ledsamt, frågade hon ivrigt.

— Tvärtom, sade jag. Goda nyheter. I morgon reser jag min väg. Den enda som blir ledsen är väl du, sade jag och tog upp pojken till mig. Jag skulle sakna honom och hans lukt av stuga mer än allt annat i Ljungheda.

— Gör sig inte till med pojken hon Rakel, sade gamla frun. Hon blir inte mer gift med patronen för det. Stå nu inte där och gapa, som om hon inte visste, att det är hans pojke med Petter Abrahams Augusta, som tjänade i köket på herrgården.

Jag hade så när glömt sparbanksboken vid denna nyhet, men så hörde jag Elias ropa, och med pojken på armen skyndade jag upp.

— Ack, låna mig honom ett ögonblick, bad Eva, jag är så ensam. Vad har alla människor gjort hela förmiddagen? Friska människor in­billar sig alltid, att de har så mycket att göra. Då jag kom in i Elias’ rum igen, fann jag, att far och son fortfarande diskuterade samma fråga. Elias satt vid skrivbordet, och Georg stod framför honom med händerna vilande på bordet.

— Man får väl ändå lov far, sade Georg, att se saken praktiskt och betrakta den som en lämplighetsfråga.

— Nej, sade Elias, det är där du tar fel. Och