312
gällt, den var nu slut. Men vad som grep mig, var vad hon på detta sätt förrådde om Georg.
— Du menar alltså, att Georg strider för livet på samma sätt som du, sade jag.
— Jaså, sade hon, du förstod inte det? Nej, du vet ju inte allt. Eftersom du ska ta hand om honom efter mig, får du väl lov att veta det. Han strider med en förfärlig rädsla för att han har en sjukdom, som märker ut honom och ställer honom vid sidan för alltid. Han vill inte, han reser sig med hela sin kropp och själ emot det.
— Ja, ja, avbröt jag, men vilken sjukdom.
Hon sade ett ord, vid vilket mitt hjärta glömde passa sina klaffar, och allt blodet strömmade därur.
— Å, nej, sade jag, det är omöjligt. Det är kramp och fradga om munnen. Georgs sjukdom har alls inte denna form. Och i vår släkt, sade jag, sårad å dess vägnar, förekommer ingenting sådant.
Eva grep liksom fatt i mitt förnekande. — Säg mer, sade hon, säg mer.
Jag sade mer. Det vill säga, jag sade om tio gånger, tjugu gånger detsamma jag nyss sagt. Och medan jag talade, blevo vi båda två allt klenmodigare.
Georg kom själv och avbröt oss. Han var fortfarande lika blek, fast han sade sig ha företagit en lång vandring i kylan. Jag var glad, att
