Sida:Den namnlösa.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

330

om henne. Ty hon envisades icke, hon gick lång­samt sin väg nerför trappan, försiktigt stöd­jande sig vid ledstången. Jag tänkte på hennes hårda liv, på alla barnen, som dött späde för henne, därför, sades det, att hon mot läkares råd ammade dem själv. Endast Helena, som man tagit med våld från henne, hade fått leva. — — — Jag tänkte med vemod på denna trista, vantrevna ålderdom med en smula ånger på min egen hårdhet. Hade jag kunnat, hade jag ju släppt in henne, men nu var det ogörligt.

När hon försvunnit, gick jag rysande av kyla och spänning fram till fönstret och ställde mig att se ut. Min utsikt begränsades av de båda röda flyglarna åt höger och vänster och i fonden av ladugårdsbyggnaden, vars långa, halmtäckta länga skymtade mellan trädkronornas bruna galler­verk. Det for för mig, hur synd det var, att Eva aldrig fått se hur lummig och god prästgårdslunden var om sommaren och få känna vilka söta lukter där stego från blommande träd och örter.

Inom gårdsplanens begränsade område skedde ingenting som kunde avleda mina tankar. Om åtminstone Petter Abrahamspojken ville komma, det var hans tid på dagen. För resten var det ju väl, att han inte kom.

Men mitt i min förtvivlan över tavlans orörlig­het och situationens outhärdlighet, svängde en smutsstänkt bil ur allén och in på gården, och i