337
sörjde sig själv just nu, han var så helt upptagen av Eva.
— Kan du tänka dig, viskade Helena till mig, vad det enda är hon sagt under dessa timmar: har Helena något färskt att ge dem till middag? Men det har jag inte, om de kommer till middag, får de äta ärter och fläsk.
Helena stannade för att hjälpa mig att sköta om Eva på morgonen, hon var icke fullt vaken därunder. Det enda livstecknet var, att hon en gång snuddade vid Helenas kind, vilket kom denna att förlora behärskningen nästan.
— Det kunde ha varit jag i stället, mumlade Helena för sig själv. I stället för henne, som alla älskar. Men vad skall jag stanna för? Nu har ju du också helt och hållet tagit hand om Georg, vände hon sig till mig.
— Å, du behövs väl, sade jag med en suck av otålighet över detta.
— Ja för att koka mat åt er, sade hon och teg sedan.
Den dagen skötte jag Eva utan att någon av oss talade. Jag visste vad hon önskade, utan att hon behövde säga det eller jag fråga. Min enda tröst under dessa timmar av bedrövelse var den, att hon inte behövde dö i obekanta människors händer.
Det kom telegram att professorn rest med upp. Vi meddelade henne det icke, vi tyckte hon kunde få vara ifred. Jag trodde då aldrig, att hon skulle
22. — Wägner, Den namnlösa.
