huvudsakligen konfirmander. Och hon har fått ha sin mor hos sig de sista åtta åren sedan svärfar dog.
— Hur länge har detta varat?
Han såg fundersam ut. — Det är svårt att säga, det har gått så småningom. Men detta att hon absolut inte vill se folk, det är ju mera en ny historia.
— Nå, hur visar sig hennes melankoli för övrigt?
Här såg han verkligt brydd ut. Han hade tydligen inte gett akt på några andra symtom.
— Det är egentligen bara det, sade han. Nå och hur har du haft det?
— Ömsom bra, ömsom illa, på det hela taget illa, är jag rädd. Nå och du har inte försökt att nå orsaken till hennes melankoli?
Han stirrade oförstående på mig. — Naturligtvis har jag frågat henne vad i alla dar hon har att beklaga sig över, men hon svarar alltid, att hon inte beklagar sig.
— Nå gör hon det då? — Nej, det måste jag ju medge, att hon inte gör. Jaså, du har farit illa?
— Ja, svarade jag och grep tillfället, du förstår, jag överansträngde mig på sjukhusen under kriget. Så jag måste från början förbereda dig på, att jag inte är så stark och inte orkar ta i som på den tiden, då jag gick hemma och hjälpte mor.
