människa i huset för att sällskapa med bönder… Det kan minsann jag lika bra. Jag känner nu hela socknen ut och in. Jaja, fogade hon till, Elias menar nog väl.
Niklas kom nu pustande in med en skål välling och en uppslagen tallrik därjämte. Hans rödbruna ansikte sken som kökskoppar av spiselvärmen och ansträngningen. Den gamla flög på honom, och jag var räddad. Jag kunde ju ha flytt nu, som Elias nyss, men hon fascinerade mig så, att jag måste stanna.
— Ditt fä, sade hon, och jag måste tänka på vad mor skulle ha tänkt om en sådan ton i hennes hus, ditt fä, har du nu kokt särskild välling åt pojken igen. Hur många gånger har jag sagt dig, att alla ska ha detsamma, skulle nån ha bättre, vore det väl kyrkoherden, som består alltihop.
Niklas’ uppsyn var en lustig blandning av rädsla och beslutsamhet.
— Det vet jag inte, sade han i tämligen jämlik ton, om det är tusen gånger eller mer. Men herr doktorn ska ha sin välling kokt på grädde och vatten, för det har han ordinerat själv. Han satte ifrån sig sin bricka på bordet, och vid utgåendet viskade han till mig i en än mera jämlik ton, att jag skulle se efter, så mormor inte hällde herr doktorns välling i skålen till de andras.
Ja, det var ju ett hedersuppdrag, vad skulle jag nu göra? — Det föll bestämt en brand ur för-
