Sida:Den namnlösa.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36

Då vi rest oss, öppnade Helena dörren till det annars obegagnade förmaket, trugade in oss med påfallande hastighet och stängde dörren om mig och henne. Det var kallt härinne, ty jag hade ju bara lurat pastorskan med brasan, och hon ryste litet.

— Ett så förtjusande ställe detta är vid dager, sade hon vänligt och verserat till mig. I går är jag rädd att jag uppförde mig illa, men det är väl inte så märkvärdigt, att jag tyckte allting var otäckt och hemlighetsfullt. Nu ser jag ju, att karln är alldeles ofarlig, och att jag kommit till den mest lugna och fridfulla vrå i världen. Tänk, att det finns så snälla, fina och lyckliga människor. I går orkade jag inte reflektera, men nu förstår jag verkligen, vilken ovanligt god män­niska ni är, fröken Ljunghed.

Det var inte alldeles utan att jag i detta ögon­blick tyckte detsamma själv.

— Nej, inte alls, sade jag, men ser ni, och jag tryckte hennes kalla lilla hand, som hon sträckte ut mot mig, jag har lärt mig under ett långt liv en sak: man kan åtminstone vara snäll. Men, vad heter fröken Bergman?

— Det säger jag inte, svarade hon, för då försäger sig fröken Ljunghed bara och det går inte an. Förresten heter jag kanske ingenting. Och därpå övergick hon mycket världsvant till att tala om den vackra linjen på skogshöjden bortom trädgården, ängarna och ån. Som långa, djupa