Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53

— Han behövde inte ha låtit lura sig.

— Du gav dig väl sken av, att du knappt visste vad du skulle göra av din tid?

— Har man rätt att vara så enfaldig då, så man tror att allting gör sig själv?

— Ska jag säga Elias någonting?

— Känner du mig så lite, sade hon mycket stolt, att du tror det är vad jag vill?

Åter gick hon bort till fönstret men vände och kom tillbaka på halva vägen.

— Ja, nu har jag berättat dig detta, sade hon. Vilket kanske var dumt. Men tro åtminstone inte, att du vet allt för det.

Det var som om hon sett rätt igenom mig. Jag hade verkligen inbillat mig, att hela för­loppet låg klart för mig, hemligheten med hen­nes melankoli, alltihop. Egentligen tror jag det fortfarande. Det behövs kanske inte mer än så för att ett äktenskap och två människoliv ska gå på sned.

— Det kommer en karl gående i allén, sade Helena, en utsocknes. Tänk om det är fröken Bergmans bror. Du får ta emot honom.

Det var det inte men väl ett bud med telegram från honom, att han skulle komma samma afton och bad Elias sända skjuts.

Det blev stor uppståndelse i huset, det vill säga hos Helena, Niklas och mig, ty Elias intresserade sig inte stort, Georg var ute och gick sin eftermiddagspromenad, och gamla frun hade